Frustration och otacksamhet

Rätt nyligen fick jag reda på att en jag känner har fått cancer. Hon är bara 35 år och har fått någon typ av cancer som man inte ska få när man är så ung. Hon är under utredning just nu för att dom ska bestämma exakt vad för typ av cancer det är och hur dom bäst ska behandla den.

Vad utredningen än visar så kommer hon inte bli 90 år (vad jag förstått). Hon har haft en den problem tidigare i sitt liv med sin mage och fick även kämpa mycket för att få sitt efterlängtade barn. Hon lyckades och dottern är nu 7(?) år.

Det är inte en nära vän, jag har inte träffat henne på 7 år. Men har sen något år tillbaka många gånger funderat på om man inte skulle ta och träffa henne, att det skulle vara kul. Nu när jag fått veta att hon blivit sjuk så har jag lagt ner den tanken. Det skulle bli lite ”Nu när du är sjuk så kan vi väl träffas så jag hinner träffa dig innan du dör” eller ”Nu när du blivit sjuk är det ju så synd om dig – kan vi inte träffas lite”. Det är ingen signal jag vill sända ut och inget jag tror hon skulle uppskatta.

Vad vill jag säga med det här?

Jag blir så arg och frustrerad. Här har vi en tjej som älskar att leva och som äntligen lever ett bra liv och som har mycket att se fram emot. Hon får cancer och får beskedet att hon kanske inte kommer leva så många år till. Här sitter jag och mår så dåligt att jag vill avsluta mitt eget liv, har ingen som helst framtidstro och känner att tiden bara rinner iväg. Jag blir så arg. Ge cancern till mig och låt henne vara! Jag känner mig samtidigt så otacksam att jag inte kan ta vara på och njuta av att leva. Jag har ingen fysisk sjukdom som gör att jag bara har några år kvar.

Hon vet inte om hur jag mår. Men jag kan tänka mig (och skulle förstå) att hon skulle bli jättearg och frustrerad om hon visste att jag inte vill leva….Tyvärr kan jag ju inte styra över hur jag mår och hur jag känner. Om jag visste hur jag skulle göra. så skulle jag ha gjort det för länge sen!

Det som är lite ”spännande” är att när jag läser hennes blogg och hon beskriver många känslor som hon har just nu – så känner jag igen mig i så mycket av det. Jag känner igen smärtan, ångesten och leendet man klistrar på utåt. Hur man bara skriker inombords och bryter ihop när man kommer hem och stänger dörren efter sig. Hjälplösheten och smärtan.

Publicerat i Måendet, Nutid, Reflektioner | Lämna en kommentar

Senaste tiden – piller I hate it!

En månad sen jag skrev sist. Jag har verkligen inte orkat skriva av många anledningar. Har varit alldeles för ledsen/nere för att skriva stundtals, eller så har jag haft så mycket att göra att jag inte haft energi att skriva.

Jag har ätit Concerta ett tag nu. Började med 18 och ökade efter en vecka upp till 36. Tyckte inte att jag kände något av det direkt. Jag kan  ha blivit marginellt piggare men annars har jag inte känt något. Lite sämre aptit och lite ont i magen – men inte allt för farligt. Att inte känna något av medicinen tycker jag är något positivt! Det innebär att jag inte har massa biverkningar att slåss mot som jag annars alltid haft. Att jag kände mig lite piggare är svårt att säga om det berodde på medicinen eller det faktum att jag kommit igång och tränat igen efter ett uppehåll på nästan två månader. Jag blir alltid lite piggare när jag är igång och tränar!

Eftersom jag inte kände så mycket av 36 så fick jag öka upp till 54. Det var INTE bra. Jag hade jätteont i magen, mådde väldigt illa, bröt ihop flera gånger och mådde psykiskt jättedåligt. Jag grät konstant och hade ångest. Jag kämpade mig motigt igenom en vecka tills det var dags för återbesök. Efter att ha förklarat för J hur dåligt jag mått så fick jag motvilligt gå ner till 36 igen och efter några dagar kändes det lite bättre igen.

Förra tisdagen ville hon att jag skulle gå upp igen – men jag sa nej. Jag tänker inte gå ner mig så där igen. Så jag gick med på en kompromiss efter ett tag så nu äter jag 47. Jag har känt mig lite mer ledsen men annars har jag inte känt så mycket av dom. Ska dit igen om en vecka så får väl se vad hon säger då…

Jag avskyr verkligen alla dessa piller! Jag hatar dom!! Jag vill inte äta dom!!

Publicerat i Måendet, Nutid | Lämna en kommentar

Så här vill jag tänka och känna!

Så här skulle jag vilja tänka och känna! Så här borde alla tänka!

Varför gör jag det inte för? Varför bryr jag mig om vad andra tycker och tänker? Varför bryr jag mig om de som beter sig illa? Varför lägga energi på fel saker. Jag blir så arg på mig själv!
like

Publicerat i Måendet, Nutid, Reflektioner | Lämna en kommentar

Ytterligare en ny medicin

Jag har nu ätit Ritalin i 2,5 vecka och idag ska jag ta min första Concerta. Jag är inte jättesugen på det, men känner att jag inte direkt har något val. Vilka biverkningar kommer jag få? Kommer jag känna av den något? Kommer jag må sämre? Kommer jag må lite bättre?

Det positiva i det hela är att jag inte har känt av Ritalinet på något sätt. Varken positivt eller negativt. Det ser jag som något positivt! Mer eller mindre alla andra mediciner jag har testat tidigare så har jag bara fått massa biverkningar – så att inte känna något är ju jättebra. Jag har haft lite mer ont i magen än vanligt, så det skulle kunna bero på Ritalinet, men jag väljer att tänka att det inte beror på det.

Nu är det dags för ytterligare en period av väntan för att se hur min kropp kommer reagera på skiten jag stoppar i den…

Publicerat i Framtiden, Psykisk ohälsa | Lämna en kommentar

Jag blir så arg för att jag blir sårad och ledsen

Jag lärde känna en tjej för cirka 7 år sen. Snäll och trevlig och vi kom bra överens.
Jag stöttade henne när hon behövde prata av sig, jag bjöd med henne på massa tillställningar, jag stod upp för henne om någon behandlade henne illa, jag hittade på massa saker – men fick nästan aldrig något tillbaka. Det var jättejobbigt och det gjorde mig ledsen. Men det kunde jag hantera, jag tyckte ju ändå om henne.
Hon bodde tillsammans med en bra kille. Men sen började hon jaga en kille på jobbet. Jag försökte få henne att inse att hon kanske skulle ta ett beslut först om hon skulle bryta upp med sin dåvarande sambo först. Och sedan jaga andra killar. Jag vet att det var en jobbig period för henne då hon inte riktigt visste vad hon ville, samt att hon inte mådde tipp topp. Men tycker ändå inte det försvarar hennes beteende gentemot hennes dåvarande kille. Men jag kunde inte göra så mycket annat än att prata med henne och när hon var full och jagade den andra killen försökte jag hålla isär dom.
Det värsta med henne var att hon kunde få för sig massa saker. Om man hade olika åsikter än henne så betydde det att man idiotförklarade henne, tyckte inte om henne, var rasist och massa mer. Man var tvungen att verkligen tänka till ibland så man inte sa något som hon på något konstigt sätt kunde få till något negativt. Hon får för sig att ALLA är rasister – medan hon är en av dom värsta som jag känner. Jag har aldrig sagt det till henne – då jag inte vill diskutera sånt med henne. Men hon tycker att man ska särbehandla dom med utländskt utseende på ett positivt sätt – för dom har det inte så lätt. Hmm. Men då gör man ju särbehandling av människor p.g.a. utseende/hudfärg. Är inte det rasistiskt?
Hon kunde lova massa saker och sedan höll hon det inte. Så man kunde planera t.ex. en utgång med henne, sen efter en timme bestämmer hon sig för att hon ska träffa någon annan.
Så här i efterhand har jag ju insett att jag borde sagt ifrån lite oftare. Ibland kunde jag säga till henne att jag inte tyckte att hon agerade sjysst. Men då tog hon det som att jag var sur på henne, att jag inte tyckte om henne os.v. Så det var inte så lätt att ta upp sånt med henne.

För 1.5 år sedan la hon ut en länk till en debattartikel på FB. Jag förstod inte riktigt artikeln så jag skrev ordagrant: ”Vad vill du ha sagt med inlägget? :/”
Sedan såg jag att hon tog bort mitt inlägg och sen ignorerade hon mig. Först så var det bara skrattretande, jag fattade ingenting. Sen blev jag lite arg. Skulle hon börja censurera mig utan anledning?
Jag försökte få reda på vad som var fel – men fick inget svar från henne. Så jag förstod ju att nu hade hon ju återigen fått för sig nåt konstigt.
Sedan så skickade jag ett meddelande till hennes ex och frågade om han ville vara med och spela fotboll (han ville vara med ibland) – men fick inget svar. Jag tänkte först att han var i utlandet, vilket han var ibland. Efter ett tag tänkte jag att jag kollar på FB om han fortfarande är bortrest. Då ser jag att han har tagit bort mig som vän på FB. Då blev jag riktigt arg. Så arg har jag nog nästan aldrig varit(blir aldrig arg). Jag gick till henne och sa att nu fick det vara nog. Nu fick hon lov att berätta vad som var problemet!
Och som jag misstänkt! Av min lilla mening som jag lagt in på facebook så hade jag sårat henne. Jag hade idiotförklarat henne. Jag var rasist. och jag vet inte allt vad det var! Men Herregud människa. Ge dig! Jag har ställt upp på dig så otroligt mycket, så länge, tagit så mycket skit från dig men ändå varit kvar vid din sida. Hur kan ”Vad vill du ha sagt med inlägget? :/” betyda allt detta? Jag fattar inget?!
När vi satt och diskuterade detta så fanns det ingen logik i hennes tankar. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte få det till att jag betett mig illa mot henne.
Och nu är det ju så att hon har ju gått och berättat allt detta för sitt ex (och vem vet vem mer). Att jag idiotförklarat henne, är rasist och betett mig illa mot henne. Det har hon ju gjort alla gånger som hon fått för sig helt sjuka saker. Så hans bild är ju lite skev – vilket är väldigt tragiskt. Om jag skulle trott på allt som hon sa om andra människor runt henne – då hade min bild varit rätt annorlunda av dom också.
Jag sa till henne i den stund att jag inte pallade mer. Att det var droppen. Om hon till och med får andra att inte tycka om mig – för att hon sitter och ljuger – då pallar jag inte mer.
Jag har ställt upp för henne i 5-6 år, tagit massa skit – och sen får jag ännu mer skit för att hon går och ljuger om mig. Det gör ont! Jag har så klart förlorat en vän också, för mitt i allt hur hon betedde sig så var hon även en bra person också. Vi hade mycket kul ihop också. Även om hon tog mer energi än vad hon gav.

Det jag egentligen ville komma till är att jag blir ledsen när jag ser hur hon bara ”går vidare”. Hon rykte på axlarna typ och brydde sig inte det minsta av att jag inte pallade mer. Hon har hört av sig nån gång efter det på msn och velat fråga lite saker (inte om händelsen utan om annat) och jag har ställt upp och hjälpt henne. Hon har gått med i en förening (som jag också är med i) och skaffat nya vänner som verkar gilla henne.
Jag blir lite ledsen när jag ser det. Jag tror hon har bättrat sig på fronten att hon inbillar sig saker. Jag är ledsen att det var jag som fick ta all den skiten. Jag är på ett sätt glad om hon mår lite bättre nu, om hon fått ordning på sitt liv lite mer.

Det är fest i föreningen om någon vecka. Först tänkte jag att det skulle bli kul att gå. Sen tänkte jag att det skulle bli jobbigt att gå om hon och hennes ex skulle vara där. Jag vill inte träffa dom, vill inte se dom stå och skratta, umgås och ha det bra med massa folk. Samtidigt känner jag att varför ska dom få förstöra ännu mer för mig? Klart jag ska gå och ha kul! Och inte lägga en sekunds tanke på dom! Men jag vet att det kommer bli svårt. Jag har alldeles för mycket känslor och tankar 😦

Det är svårt att förklara. Men framför allt så blir jag så arg på mig själv för att jag bryr mig. Jag vill inte bry mig!

Publicerat i Dåtid, Reflektioner | 1 kommentar

Jag vs Piller : 0 – 1

För två veckor sedan var jag hos den nya läkaren och blev återigen ”påtvingad” nya pillar. Jag skriver påtvingad för det är det det indirekt är. Läkaren kan inte tvinga mig att ta piller – jag vet. Men om jag inte tar de piller dom vill att jag ska ta så blir det ”du vill inte bli hjälpt – så då kan vi inte hjälpa dig”. Vad har man då för val?!

Jag har nu ätit låga doser av Ritalin – vilket jag inte känner något av. Varken positivt eller negativt (vilket alltid är nåt). Idag har jag haft ont i magen och mått illa – men det kan ju bero på något annat.
För en vecka sen skulle jag tillbaka för att träffa sköterskan och berätta hur det gått och få fler piller. Hon var sjuk så jag fick träffa en annan person. Jag berättade att jag inte kände något av tabletterna och att jag inte ville äta dom heller. Han tittade i min journal och blev lite upprörd. Han förstod inte varför jag åt Ritalin över huvudtaget! Att så brukar dom aldrig göra. Att jag kommer inte känna något av dom – och kommer jag känna något så kommer det mest vara utsättningsbesvär.
Ritalin fungerar som så att dom har en kortvarig effekt. Så om jag tar en tablett så känner jag av den kanske 2 timmar. Sedan går den ur kroppen. Jag tar en ny tablett, känner av den 2 timmar och sen går den ur kroppen o.s.v, o.s.v.
Efter mycket muttrande så gick han och pratade med någon överläkare, kom tillbaka och sa att han inte får överskrida det som min läkare bestämt åt mig. Så jag skulle glatt fortsätta äta dessa tabletter en vecka till. TJOHO!! Äta tabletter som dom vet inte kommer ge någon effekt. Om jag kommer känna något så är det utsättningsbesvär. Tjoho! Precis vad jag behöver!

Jag tror jag vet varför min läkare har valt att jag ska äta Ritalin. Eftersom jag har så dålig erfarenhet av piller och alla dess biverkningar så ville hon att jag skulle börja med Ritalin för att sedan gå upp till den medicin som jag egentligen ska äta – Concerta.
Jag ska till min sköterska imorgon igen – så får se då vad dom har hittat på!

Jag läste lite om Concerta. Dom ska inte tas av personer som är deprimierade, har självmordstankar, är nedstämda m.m. För dessa symtom kan förstärkas av medicinen. Ja men vad härligt! Hur har tanken gått då? Jag är deprimerad, nedstämd och har självmordstankar.
Jaja. Det är väl bara att knapra på och se vad som händer!

Jag hatar verkligen alla dessa piller! Jag vill verkligen inte ta dom! Jag mår sämre psykiskt av att behöva ta dom, jag mår sämre fysiskt av att behöva ta dom. Jag hatar dom!!

Publicerat i Måendet, Psykisk ohälsa, Reflektioner | Lämna en kommentar

Hur ser andra på mig?

När jag var hos koko förra gången så hade jag fått en hemläxa av henne. Jag skulle göra en lista på saker som beskriver hur jag ser mig själv. Tänka ”Jag är …”. Och då även försöka få med lite positiva saker.

Listan skulle ha kunnat göras lång, väldigt lång! Men jag försökte att inte tänka så mycket negativt utan försökte vara lite snäll mot mig själv och även ta med lite positiva saker. Det var svårt!

Jag är….
– ensam, värdelös
– ful, tjock, äcklig
– lojal
– korkad, dum
– velig, klumpig, barnslig
– osynlig
– koko
– omtänksam

och några till saker som jag inte riktigt kommer ihåg.

Efter det så hade koko skrivit en lista om hur hon såg på mig. Dom stämde inte alls överens. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad hon hade skrivit på den så kan inte skriva upp den här. Men hon försökte få mig att se att så som jag själv uppfattar mig – stämmer inte riktigt överens med hur andra uppfattar mig.
Detta är inget jag tror på! Jag tror att folk ser mig på precis det sättet som jag ser mig själv på – tyvärr. 😦

Jag önskar att jag kunde tycka något bra om mig själv och jag önskar att jag kunde tro att någon annan tycker något bra om mig!

Publicerat i Måendet | 2 kommentarer