Jag lärde känna en tjej för cirka 7 år sen. Snäll och trevlig och vi kom bra överens.
Jag stöttade henne när hon behövde prata av sig, jag bjöd med henne på massa tillställningar, jag stod upp för henne om någon behandlade henne illa, jag hittade på massa saker – men fick nästan aldrig något tillbaka. Det var jättejobbigt och det gjorde mig ledsen. Men det kunde jag hantera, jag tyckte ju ändå om henne.
Hon bodde tillsammans med en bra kille. Men sen började hon jaga en kille på jobbet. Jag försökte få henne att inse att hon kanske skulle ta ett beslut först om hon skulle bryta upp med sin dåvarande sambo först. Och sedan jaga andra killar. Jag vet att det var en jobbig period för henne då hon inte riktigt visste vad hon ville, samt att hon inte mådde tipp topp. Men tycker ändå inte det försvarar hennes beteende gentemot hennes dåvarande kille. Men jag kunde inte göra så mycket annat än att prata med henne och när hon var full och jagade den andra killen försökte jag hålla isär dom.
Det värsta med henne var att hon kunde få för sig massa saker. Om man hade olika åsikter än henne så betydde det att man idiotförklarade henne, tyckte inte om henne, var rasist och massa mer. Man var tvungen att verkligen tänka till ibland så man inte sa något som hon på något konstigt sätt kunde få till något negativt. Hon får för sig att ALLA är rasister – medan hon är en av dom värsta som jag känner. Jag har aldrig sagt det till henne – då jag inte vill diskutera sånt med henne. Men hon tycker att man ska särbehandla dom med utländskt utseende på ett positivt sätt – för dom har det inte så lätt. Hmm. Men då gör man ju särbehandling av människor p.g.a. utseende/hudfärg. Är inte det rasistiskt?
Hon kunde lova massa saker och sedan höll hon det inte. Så man kunde planera t.ex. en utgång med henne, sen efter en timme bestämmer hon sig för att hon ska träffa någon annan.
Så här i efterhand har jag ju insett att jag borde sagt ifrån lite oftare. Ibland kunde jag säga till henne att jag inte tyckte att hon agerade sjysst. Men då tog hon det som att jag var sur på henne, att jag inte tyckte om henne os.v. Så det var inte så lätt att ta upp sånt med henne.
För 1.5 år sedan la hon ut en länk till en debattartikel på FB. Jag förstod inte riktigt artikeln så jag skrev ordagrant: ”Vad vill du ha sagt med inlägget? :/”
Sedan såg jag att hon tog bort mitt inlägg och sen ignorerade hon mig. Först så var det bara skrattretande, jag fattade ingenting. Sen blev jag lite arg. Skulle hon börja censurera mig utan anledning?
Jag försökte få reda på vad som var fel – men fick inget svar från henne. Så jag förstod ju att nu hade hon ju återigen fått för sig nåt konstigt.
Sedan så skickade jag ett meddelande till hennes ex och frågade om han ville vara med och spela fotboll (han ville vara med ibland) – men fick inget svar. Jag tänkte först att han var i utlandet, vilket han var ibland. Efter ett tag tänkte jag att jag kollar på FB om han fortfarande är bortrest. Då ser jag att han har tagit bort mig som vän på FB. Då blev jag riktigt arg. Så arg har jag nog nästan aldrig varit(blir aldrig arg). Jag gick till henne och sa att nu fick det vara nog. Nu fick hon lov att berätta vad som var problemet!
Och som jag misstänkt! Av min lilla mening som jag lagt in på facebook så hade jag sårat henne. Jag hade idiotförklarat henne. Jag var rasist. och jag vet inte allt vad det var! Men Herregud människa. Ge dig! Jag har ställt upp på dig så otroligt mycket, så länge, tagit så mycket skit från dig men ändå varit kvar vid din sida. Hur kan ”Vad vill du ha sagt med inlägget? :/” betyda allt detta? Jag fattar inget?!
När vi satt och diskuterade detta så fanns det ingen logik i hennes tankar. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte få det till att jag betett mig illa mot henne.
Och nu är det ju så att hon har ju gått och berättat allt detta för sitt ex (och vem vet vem mer). Att jag idiotförklarat henne, är rasist och betett mig illa mot henne. Det har hon ju gjort alla gånger som hon fått för sig helt sjuka saker. Så hans bild är ju lite skev – vilket är väldigt tragiskt. Om jag skulle trott på allt som hon sa om andra människor runt henne – då hade min bild varit rätt annorlunda av dom också.
Jag sa till henne i den stund att jag inte pallade mer. Att det var droppen. Om hon till och med får andra att inte tycka om mig – för att hon sitter och ljuger – då pallar jag inte mer.
Jag har ställt upp för henne i 5-6 år, tagit massa skit – och sen får jag ännu mer skit för att hon går och ljuger om mig. Det gör ont! Jag har så klart förlorat en vän också, för mitt i allt hur hon betedde sig så var hon även en bra person också. Vi hade mycket kul ihop också. Även om hon tog mer energi än vad hon gav.
Det jag egentligen ville komma till är att jag blir ledsen när jag ser hur hon bara ”går vidare”. Hon rykte på axlarna typ och brydde sig inte det minsta av att jag inte pallade mer. Hon har hört av sig nån gång efter det på msn och velat fråga lite saker (inte om händelsen utan om annat) och jag har ställt upp och hjälpt henne. Hon har gått med i en förening (som jag också är med i) och skaffat nya vänner som verkar gilla henne.
Jag blir lite ledsen när jag ser det. Jag tror hon har bättrat sig på fronten att hon inbillar sig saker. Jag är ledsen att det var jag som fick ta all den skiten. Jag är på ett sätt glad om hon mår lite bättre nu, om hon fått ordning på sitt liv lite mer.
Det är fest i föreningen om någon vecka. Först tänkte jag att det skulle bli kul att gå. Sen tänkte jag att det skulle bli jobbigt att gå om hon och hennes ex skulle vara där. Jag vill inte träffa dom, vill inte se dom stå och skratta, umgås och ha det bra med massa folk. Samtidigt känner jag att varför ska dom få förstöra ännu mer för mig? Klart jag ska gå och ha kul! Och inte lägga en sekunds tanke på dom! Men jag vet att det kommer bli svårt. Jag har alldeles för mycket känslor och tankar 😦
Det är svårt att förklara. Men framför allt så blir jag så arg på mig själv för att jag bryr mig. Jag vill inte bry mig!
Mitt liv, min berättelse 